Onsdagsreflektion
Nu på fredag, den 20 april, är det exakt 3 år sedan som jag och Håkan flyttade till Kina och Shanghai. I 3 år har jag alltså varit såkallad utlandssvensk. Även kallad expat. Då, för 3 år sedan, hade jag ingen aning vad som egentligen väntade där på andra sidan jordklotet - allt som bara omslöt mig och överväldigade mig, alla dessa människor som pratade ett språk som lät som om de ständigt var arga på varandra, all ny mat, den tryckande värmen, detta storstadsbrus och myller. Ett steg ut på gatan och jag stod bokstavligt talat mitt i ett äventyr. Det var både himlastormande underbart och skrämmande på en och samma gång. I början kände jag mig ensam många gånger och hade en enorm hemlängtan. Men nu i efyerhand har jag förstått att jag egentligen aldrig var så ensam som jag trodde. Jag var bara totalt ovan vid mitt nya liv. Efter en tid kom jag att älska Shanghai, jag tog staden till mitt hjärta och den kommer för alltid att ha en speciell plats hos mig. När jag åker tillbaka, för det kommer jag att göra, så kommer det delvis att kännas som att åka hem. Till mitt andra hem. I 2 år och 7 månader var Shanghai mitt hem, det förstår jag nu. Kanske är det så att man måste lämna för att förstå vissa saker, få lite distans. Sverige kommer såklart alltid vara mitt ursprungsland och första hemland men sen då...?
