Kommentarer
Postat av: Helen
Å Katarina, man får ha såna dagar bara man inte fastnar i dem. En annan dag händer det något som får dig att må bra. Men just idag så skickar jag varma kramar genom cyberrymden. Snart, snart är du hemma igen.
Postat av: Lin
Idag hade du kunnat få struktur på livet gm att vara med på vårt mer el mindre organiserade "tisdagsmöte" ;)
Skämt åsido, jag fick mig några betydelsefulla ord till livs på lunchen, när jag gick till bokhandeln, fick syn på Göran Rosenbergs Augustprisbelönade bok "Ett kort uppehåll" och började bläddra. Du vet hur man gör - slår upp första sidan och undrar hur författaren tänkt sig fånga ens intresse. Sedan går man till sidorna längst bak, hur slutar det? Där skriver han om "platsen där man sätter sina första ord". De gick rakt in. Själv "invandrad" från en annan språkzon, ett annat klimat, en annan kultur om än inom Sveriges gräns, tyckte jag att jag kände precis vad han menade. Det är så intressant! Vad är det som gör skillnaden? Varför blir stället där man växte upp så otroligt speciellt att det egentligen aldrig går att ersätta? Språket är så grundläggande. Han beskriver hur hans far aldrig lärde sig svenska trots alla år han bodde här. Hade jag fått en peng alla de gånger jag fått frågan "vart kommer du ifrån", så hade jag varit rik nu :). Frågan ställs nyfiket, vänligt, men är lika fullt en påminnelse - du är inte härifrån. Å andra sidan är det konstigt att besöka barndomsbyarna och nästan förnärmat få frågan "ska du bara vara hemma en vecka?" Hemma?! jag har inte bott här på 100 år, tänker jag. Slutsats: flytta aldrig :)) Nej, jag menar det heller. Både du och jag har nog ett stort omvärldsintresse. Men alla dagar är inte enkla! Kram på dig
Postat av: Anna-Lena
Jag hade inte läst din blogg när jag skrev till dig igår:) Det är precis så här det är. Ena dagen är fantastisk, nästa bara rakt ner i källaren. Det vore att göra det för enkelt för sig att säga att vi behöver de blå dagarna för att uppskatta de andra. Det kanske är lättare att bara acceptera att kontrasterna finns där och att det är de som är själva livet. Där alla färger finns, även den blå. Men att de aldrig har samma nyans.
Jag var ute och hämtade mig en cappuccino förut. Solen sken och det var en annan värme än på länge. På väg ut kände jag mig väldigt låg, men när värmen slog emot mig märkte jag hur jag liksom sträckte lite mer på mig. Nu är jag hemma igen, har pysslat om Astrid med lite te på soffan och ska träna lite. Det var som du skrev, ingen gråsparv, men lite värme som gjorde skillnaden. Vad blev det för dig?
Postat av: Katarina
Tack Helen, Lin och Anna-Lena för er omtanke. Det värmer ska ni veta. Ibland kanske jag blir lite för privat här på bloggen men det är sån jag är, vill gärna vara ärlig. Idag ska faktiskt göra något kul, jag ska träffa Cheryl från England. Jag tror detta möte kommer att pigga upp. Kram